Samla vykort!

En gång i tiden var jag med och startade Göteborg Vykortsklubb. Numera är klubben den största i Sverige med nästan 500 medlemmar. Jag var mest aktiv under den första tiden. Från Malmö hade jag fått idén, där fanns sedan några år en förening som kort och gott hette “Vykortet”. Vykortssamlare är ofta pigga på att träffas för att utbyta erfarenheter och kanske framför allt för att handla kort av varandra. Att utöka sin egen samling är en stark drivkraft.

Tusen och ett vykort

Uppe i den uråldriga hästkastanjen har jag en sittplats på en grov gren där jag sitter, med fötterna vilande på en tunnare gren. Jag är tio år, fräknig och på bästa bushumör. Detta är min favoritplats halvägs upp i trädet. I en låda som jag bundit fast vid en grenklyka har jag samlat hästkastanjer, en utmärkt ammunition. Jag väntar på att några av de kvinnliga eleverna på folkhögskolan skall komma förbi. Deras elevhem ligger bara en bit bort. Men de flesta går åt andra hållet, mot skolan. Ingen kommer förbi, så jag tröttnar på att vänta.

Istället klättrar jag uppåt i trädet . Kommer högre och högre upp. Åt alla håll har man en fantastisk utsikt över de skånska fälten. Långt där nere glittrar sjön. När jag kommer vidare uppåt upptäcker jag att hela trädet svajar. Kommer grenarna, toppen på trädet att bära min tyngd?

Gungligung, trädet är osäkert. Vidare skall jag. Bara att breda ut sina armar och glida iväg på starka vingar. Vinden susar mellan fjädrarna. Sommarens varmluft bär mig uppåt. Högre och högre. Landskapet nedanför glider förbi med åkrar, bondgårdar, skogsdungar och sjöar. Allt är vykortsvackert, nästan för intensivt. Sädesfält, raps och ett försöksfält med majs. Flera vykort på rad. Vya med mig, vya med mig kvittrar jag ut över bygden. Där nere syns Månstorps Gavlars gamla ruin. De andra kajorna flyger omkring i stora moln skrämda av en bonde som far förbi på sin bullrande traktor. Jag flyger vidare, lockad av äventyret, längre bort mot horisonten.

Titta! Där borta i dalen ligger den gamla småskolan vid skogsbrynet. Ett ödehus. Något drar mig mot skolan. Jag glider mot det runda spruckna fönstret till vinden. Precis att jag kan pressa mig igenom. Fjädrar ryker åt alla håll. Jag nyser och ryser. Sätter ned fötterna på det knarrande brädgolvet. Solljuset kastar sig in genom fönstret, genom miljontals dammpartiklar. Ljusstrålar såsom i en skogsglänta långt borta i skogen. Nu faller ljuset på en massa hyllor runt om i rummet.

Hyllorna är belamrade med skokartonger, arkivlådor och pärmar.

Under ett tjockt lagar damm på ett runt, lite skrangligt träbord får jag syn på ett gammalt album i jugendstil. Ett vykortsalbum! Lite kusligt är det på vinden. När jag tittar upp från albumet ser jag en blek liten flicka på andra sidan bordet. Hon sitter på en pall blick stilla och stirrar på ett vykort från en öppen kartong bredvid på bordet. Hon är klädd i sjömanskostym. Det är något spöklikt över det hela. När jag hittar några stearinljus, en ask tändstickor att lysa upp vinden med, bleknar flickan bort.

Jag går på upptäcktsfärd. Lådorna i bokhyllorna runt väggarna innehåller vykort. Lådorna är nogsamt etiketterade efter innehåll; landskapsvis, slott för sig, kungliga i en låda, jul och nyår, påsk, romantiska kort och så vidare. Ett vykort på golvet fångar mitt intresse. Kortet ligger just där den lilla flickan suttit för en stund sedan, eller vid vilken tid det nu var. Motivet på vykortet visar den gamla byskolan från någon gång kring sekelskiftet. Utanför skolan dansar skolbarnen i ring tillsammans med lärarinnan. Skolan brann ned någon gång på trettiotalet. På något vis vet jag det är så. Nu finns bara grunden kvar. Drömmen bleknar bort. Jag vaknar och fortsätter gallrandet av vykort inför vykortsutställningen “Tusen och ett vykort”.

Fortfarande, 8 år efter drömmen, tittar jag efter vykortet med skolan och de dansande barnen då jag tittar igenom vykort, när jag köper eller av någon annan anledning får se en massa för mig nya vykort. Det är märkligt hur verkliga och övertydliga en del drömmar är, för att inte tala om hur väl man kommer ihåg en del drömmar eller delar av drömmar. Vykortet vet jag precis hur det ser ut!

Likadant har jag minnen från en annan dröm där jag t.o.m. läst en bok i drömmen. Det var en mycket speciell bok som jag på samma sätt minns mycket väl. Oj vad snopen jag skulle bli om jag skulle hitta den eller vykortet i “verkligheten”!

Spillror av vår värld

Under många år, sedan barndomen, har jag haft min speciella lilla dårskap nämligen att samla på allt möjligt. Mest har det rört sig om böcker och vykort. Nu skall det handla om att samla vykort.

Vykortssamlaren kan göra precis som han vill med sitt samlande och sin samling. Det är väl bra! Vykort finns i alla prislägen och i många skepnader. allt finns på vykort! Troligen finns det lika många sätt att samla på vykort som det finns samlare. Var och en gör som den finner är bäst. Många som redan har något specialintresse eller någon samlarvurm upptäcker vid något tillfälle vykorten med deras rika bildmaterial och deras många aspekter. Jag känner t.o.m. filatelister som övergett filatelin till förmån för delteologin, vykortssamlandet.

Mitt sätt att samla vykort kan kanske passa flera. Jag har samlat nästan allt. Allt som jag tyckt varit roligt, intressant, vackert och så vidare. Varje pärm har haft sitt eget tema; till exempel kattdjur, film, jul och nyår, reklam, Latinamerika, arkitektur eller apor. Apor har för övrigt varit det enda samlarområde där jag samlat så helt och hållet hämningslöst.

Kom ett apvykort i min väg, som jag inte hade förut så köpte jag det. Oavsett om jag tyckte om det eller inte.

Men numera samlar jag inte lika mycket. Sedan jag öppnade mitt första antikvariat i Malmö 1978 har jag trappat ned på mitt samlande och även sålt stora delar av mina samlingar. Det var liksom det som var meningen med att öppna “Kim´s Antikvariat”. Att reducera samlingarna till ett mera överblickbart omfång! Nu, den 11 november 1996 är det i min femte affär på Bangatan 10 i Göteborg, som jag funderar över det här med att samla vykort.

Som sagts, numera är jag mera restriktiv i mitt samlande. Fast för den som ser mina drygt hundra vykortspärmar kan det verka helt annat än restriktivt. Att samla vykort har också varit ett sätt att systematisera en rörig värld. Ett sätt att lära. Lobsang Rampa har i sin bok Det tredje ögat , (engelska originalets titel: The Third Eye). Bonniers 1:a svenska upplaga 1959, beskrivit hur han och andra lamalärlingar i Tibet mentalt samlade information och kunskap:

“Under seklernas lopp hade det utvecklats en utmärkt metod att öva upp minnet. Vi föreställde oss att vi stod i ett rum med tusen och åter tusen små lådor runt väggarna. Varje låda hade sin tydliga etikett, och skriften på varje etikett kunde med lätthet läsas från den plats där vi stod. Varje sak vi fick veta måste klassificeras, och vi instruerades att tänka oss att vi öppnade rätt låda och lade ner vetandet där. Vi måste göra oss en tydlig synbild medan vi utförde detta. Vi måste se för oss både den ´sak´ vi just fått lära oss och den exakta placeringen av en ´låda´ vi stoppade ner saken i. Med en smula övning var det häpnadsväckande enkelt att i fantasin stiga in i rummet, öppna rätt låda och plocka fram det faktum vi behövde och likaså alla därmed sammanhängande fakta.”

Naturligtvis är detta sätt att samla på värdefullt. Tänk så bra att ha kunskapen inom sig och slippa materiella ting som bilder, text och dataprogram som stöd för minnet! Men vi lever i en materiell värld och då kan det vara behändigt att få ordning med hjälp av exempelvis vykortspärmar och kortsystemslådor. Andra kan då också få glädje av det som man gjort.

Jag mätte noggrant ut var korten skulle sitta, så att dom kom rakt i albumet. Sedan kunde jag sitta framför brasan, bredvid julgranen och titta på den långa raden med prydnadstomtar på golvet framför brasan i Nockeby och bli inspirerad av bilderna i albumet. Inspirerad till att måla något med vattenfärger. Precis så som mormor och morfar blev inspirerade då de tittade i konstböcker.

När jag växte upp var jag ofta ute med mor och far på fotvandringar och cykelturer i Sverige och Europa under sommarlov och kortare ledigheter. När vi en sommar cyklade i Tyskland och Frankrike besökte vi ett museum där jag blev förälskad i en oljemålning av någon av de stora mästarna. Jag köpte ett vykort, ett s.k. äkta fotografi av målningen. Därpå förvarade jag kortet en längre tid, nedklippt till ett format som lagom passade i plastfickan till min ormskinnsmönstrade plånbok. Motivet var en ung flicka. Jag ryser när jag tänker på hur jag klippte till kortet. Liknande tanklöshet ser man ibland då man köper album med vykort där någon klippt till större vykort för att få dem att passa. Bättre är det om man skaffar vykortsfickor som passar till vykorten. Det finns lösningar även för udda storlekar. Man kan t.ex. sätta upp vykorten med fotohörn på en kartong som man sedan lägger i en plastficka.

Med tiden har jag lärt mig att samla på vykort på ett bra sätt. Att vara mer aktsam om korten som en riktig delteolog. Inte klistra in dem i album eller, så som jag gjorde på mitt rum i Östra Grevie, nåla upp dem på väggen. De små hålen i hörnen är inte så trevliga för kommande samlare. Ett annat sätt att göra åverkan på vykort, som man ser då och då, är att blöta av frimärkena från korten. Gör inte så! Helheten är oftast mer värd, än frimärket, d.v.s. vykortet med frimärket, stämpeln och det som skrivits på kortet. Det kan vara en bra samlaridé att söka efter vykort som är skickade och som fortfarande är i bra skick. Så mycket kan hända. T.ex. om man råkat ställa en överfull kaffekopp ovanpå ett vykort. Detta är tydligen så vanligt att t.o.m. en vykortsförläggare kommit på idéen att trycka på ringformade kaffefläckar på ett vykorts adressida redan innan olyckan inträffat. 1984 i Rimini, i norra Italien då vi var ute på en fotvandring som delvis sponsrades av prenumeranter på vykort från “jordenruntvandrarna”, råkade vi ut för en postfröken med starka armar. Hon stämplade så hårt att stämpeln verkade gå rakt genom korten. En annan, som det såg ut att vara, muskelstark, expedit i filatelikassan stämplade däremot så försiktig att inte alltid stämpelns centrum kom med.

Vi tyckte det var bäst de gånger vi fick hjälpa till och göra stämplingen själva. Vi skaffade oss en viss erfarenhet av hur man skulle göra. Mycket behövdes för att våra vykortsförsändelser skulle bli så som vi ville ha dem. Vykorten skulle vara i fint skick då vi köpte dem. De skulle ha något att berätta, vara snyggt skrivna, med hela frimärken, prydligt stämplade och dessutom varsamt behandlade av posten fram till våra prenumeranter.

På hotellet, “Napoleon Hotel” i Rimini var man verkligen överseende med oss. Vi betedde oss inte riktigt som de vanliga hotellgästerna. Portiererna skrattade lyckligt åt mig då jag kom springande med kassar fulla med vykort eller “Topolino” (Musse Pigg) d.v.s. motsvarigheten till Kalle Anka tidningarna hemma i Sverige. Jag läste serietidningar för att lära mig italienska. De är någorlunda lätta att förstå.

På våra hotellrum gällde inga vanliga regler riktig för oss. Personal och hotellägare tyckte nog att vi var ena riktigt kul typer. Vi fick tillstånd att äta på rummen. D.v.s. egentligen inte koka. Men efter en vecka fick vi en snabbtekanna, så att vi kunde tillreda buljong o.d. I ett brev hem till Sverige skriver jag:

“Mest äter vi naturligtvis råa grönsaker, frukt, bröd och sallader av olika slag. Mor groddar också mungbönor i yoghurtburkar. Ännu ett tecken på att vi är exotiska varelser. Nattduksborden är fulla med yoghurtburkar med groddar i olika stadier. I New York under det frisinnade sextiotalet (med Flower Power och Gröna Vågen) var det en amerikansk mångmillionär, som fyllde sina rum och sin balkong med ett lager biodynamiskt framställd matjord. Millionären odlade grönsaker och kryddörter överallt i rummen och på balkongen. Lägenheten var belägen i ett finare hyreshus mitt inne i New York. Fullt så långt har vi inte gått, än så länge. För några dagar sedan fick vi i alla fall en elektrisk platta av hotellet. Så nu kan vi koka potatis o.d. I dag tänkte mor fel och kokade broccoli åt oss. Detta luktar lika mycket som varje annan kålsort! Innan det var alldeles för sent, kom hon på misstaget och kastrullen flyttades in på toaletten. Där var lukten bara naturlig.”

Vykort – en känslosak – eller vad?

För mig är det här med vykort mera en känslosak, mindre en kunskapstörst eller vetenskap som det är för många andra samlare. Därför är det svårt för mig att förmedla så många exakta kunskaper i ämnet. Men jag kan ge en liten idé om hur det hela fungerar.

Det var i Malmö i slutet av 1970-talet och början av 80-talet som jag träffade mina första Det var i Malmö i slutet av 1970-talet och början av 80-talet som jag träffade mina första “alvarliga” vykortssamlare. Detta var i mitt första antikvariat på Major Nilssonsgatan vid Fridhemstorget. Att vykort är en handelsvara, som man måste lägga ned lite extra omsorg på, förstod jag inte till att börja med. Då köpte jag en massa vykort billigt, som jag lade i en enda röra i stora lådor och tog en krona stycket för dem rakt över. Vad Hände? Jo, jag fick till att börja med sälja bra med vykort. Då fyndchansen fanns där. Enträgna skattsökare plockade ut godbitarna. När fynden var borta, brydde sig ingen om att titta igenom korten vidare. Det var för jobbigt! Så småningom lärde jag mig att sortera upp vykorten i olika samlarområden, lägga dem i plastfickor (ett och ett) och sätta olika priser beroende på tillgång och efterfrågan.

På så sätt gick det lättare att sälja alla sorters vykort. Den som var intresserad av: broar, kungligheter, militaria, jul & nyår, skådespelare, topografiska vykort från något speciellt landskap eller land o.s.v., kunde lätt hitta dem bland alla tusentals vykort som fanns sorterade under respektiver rubrik uppradade i skotartonger, som ett kortsystem av svensk standard.

Många var mycket specialiserade. En kund samlade på Baltiska Utställningen i Malmö 1914, en tilldragelse av stor betydelse i Malmös historia. Jag hade tur och fick tag i ganska mycket kort åt honom. Så småningom blev det en ganska komplett samling med många varianter. Vykorten från Baltiska Utställningen kostar numera från tjugo till etthundrafemtio kronor i antikaffärer, antikvariat och frimärksaffärer. På vykortsauktioner kan dom bli ändå dyrare. Uppe i ett av utställningens torn kunde besökare få en specialstämpel på sina vykort. Dessa är extra eftersökta av stämpelsamlare och filatelister.

På utställningen 1914 var det förbjudet att fotografera. Därför finns den nästan bara så kallade officiella vykort förutom en del kort tagna utifrån mot utställningsområdet. Då är det mest frågan om privatfotografier. När tiden är inne, kommer samlaren av vykort från Baltiska Utställningen att ge ut en bok i ämnet.

Önskemålen blev fler och fler. Ett vanligt samlarområde var naturligtvis gamla Malmö kring sekelskiftet med exv. hästspårvagnar. Andra vykort, som jag hade speciellt stor efterfrågan på, var motivvykort av båtar, järnvägar, spårvägar, filmskådespelare (Douglas Fairbanks, Mary Pickford, Shirley Temple, Charlie Chaplin, Greta Garbo m.fl.), “Gruss aus”, speciella illustratörer (Anna Palm, Jenny Nyström, Jac. Edgren m.fl.), årtalsvykort med årtal 1900, 1901 o.s.v., kungakort, andra världskriget (Hitler m.m.), utställningar, cirkus, romantik, jul & nyår, folklore, naket (“franska kort”), bilar, brandbilar, Walt Disney, grisar, katter, hundar, hästar, Mail Art, katastrofer, flaggor o.s.v. Varje samlare hade sina speciella önskemål. Ett ovanligt samlarområde, som en kund önskade, var kvinnor som red på åsnor samtidigt som de spann. Faktiskt fanns det en del sådana vykort att få tag i framförallt från Grekland, Italien, Spanien och Portugal.

Själv utvecklade jag mitt samlande av apvykort och vykort av alla slag från Sydamerika. Dessutom blev jag smittad av andra att börja samla på vykort med dockor på och Walt Disney-vykort. Jag fortsatte naturligtvis att samla allt möjligt annat också som jag tyckte om.

Vykortutställningar

Vykortsutställningar förekommer lite då och då. Bäst känner jag till de som förekommit i Sverige. Två intressanta utställningar har varit Mäns kvinnor och Män , sammanställda av Carin Hartmann.

I Sverige kan nämnas två större utställningar om vykortets historia och olika samlarområden. 1987 kom utställningen Vykortet under 100 år på Postmuseet i Stockholm. Göran Heijtz var den drivande kraften bakom denna utställning. 1989 var det dags för Göteborgs Vykortsklubbs utställning Tusen och ett vykort på Postexpo i Göteborg. Denna utställning var hopplockad av Bengt Adickes och gav en bra översikt i vykortshistoria och vykortens många olika teman. Även jag var med på ett hörn och visade vykort från min samling.

Av en slump fick jag se en vykortsutställning i Holland byggd på en rolig idé. 1974 var jag och mina föräldrar på väg till fots genom Holland. Vandringen var menad att gå runt hela vår jord. Omständigheterna gjorde att det “bara” blev en vandring på tre och ett halvt år genom Europa, Kanarieöarna och en längre vistelse i Recife i nordöstra Brasilien, samt ett snabbesök i Paraguay. I Holland skrev tidningarna om vår vandring och även TV gjorde reportage. Detta föranledde en man att hejda oss där vi kom vandrande med våra kärror och allt bagage.

Vi blev bjudna att bo gratis på hans hotell i den holländska staden Enskede. Vi stannade en vecka och blev hela tiden bjudna på härlig varierad vegetarisk kost. Medan vi strosade omkring i staden hamnade vi plötsligt på en annorlunda konstutställning. De vita väggarna var täckta med konst från alla världens stora museer. Massvis med konst. Nåja, men storleken på varje konstverk var litet. Det var en vykortsutställning i utställningslokalen “Markt 17”. Här fanns all den konst som man skulle vilja se i verkligheten. T.o.m. kuverten som korten kommit i, då dom skickats efter från olika museer var med, uppsatta på väggen. Ett bra sätt att få en överblick av vad som finns i olika museer värden runt!

Några månader senare vandrade vi genom Spanien och jag letade förstås efter intressanta vykort då tillfälle gavs. Jag fick smak för romantiska fotografiska vykort som gavs ut i Spanien på den tiden. Vykorten visade romantiska par, idealiserade familjebilder med tre generationer hemma vid brasan i rikemansmiljö och vykort med söta barn utklädda i vuxenkläder. Liknande vykort finns också i Italien. Barnen kan vara klädda som militärer, poliser, konstnärer, bilreparatörer och dylikt.

En del fina konstkort fanns det också. Bland annat blev jag fascinerad av ett av en målning av Goya, “Entierro del la Sardina”, som visade karnevalsliknande figurer uppbärande ett standar med bilden av att stort grinande ansikte. Men det största fyndet var en serie vykort porträtterande Salvador Dalí i hans bisarra hemmiljö. Vykort som jag tycker är fina. Jag tycker om det som är lite annorlunda. Ofta får man vara ganska ensam om ett samlarområde om det är annorlunda. Jag tänker till exempel på en av mina vänner i Göteborg som samlar temat “döden”. Inte är det många som har en så fin vykortssamling på detta tema, som han har. Hur skulle du själv lägga upp en vykortssamling, om du var samlare? Vad skulle du samla? Och varför?

Nyfikenheten är det bästa man kan ha med på sin resa genom livet.

Kim Mällberg – [email protected]